Jag ska sluta gräma mej

Ni vet, I-landsproblem och sånt. Det är futtiga saker.

Igår ledde jag ett seminarium på en inspirationsdag, jag var engagerad, fick frågor som ledde till att jag gav konkreta exempel, och alla exempel är inte lätta att tala om. De berör och engagerar och är ibland som öppna blödande sår. Eller stora tåraflöden. Jag började gråta över några flickors livssituation, den är verkligen hemsk. Jag skäms inte för mina tårar och jag tror att ingen tog illa vid sej heller, men efteråt har jag undrat… var det professionellt av mej, eller var det typ medmänskligt, eller vad var det? Jag måste fundera på det här ett tag.

Men iaf, jag känner så ofta att jag måste upplysa vanligt folk om hur det faktiskt kan vara. Nu ska jag sluta gräma mej och sluta be om ursäkt för ev tårar. Den som ska be om ursäkt är ju den som kränker!

*

En dag fick vi besök på jobbet, ett ungt par. Deras bil hade gått sönder och de behövde få nånstnas att bo i natt. När vi började talas vid lite närmare förstod jag att de var bara barn, de här också. Och bakom den världsvana attityden fanns det två små rädda varelser, och bakom dem fanns det oskyldiga övergivna barn, och nu vill jag gråta mer över hur det är.

*

Själv växte jag upp i “skyddad verkstad”. Där fanns bara kärlek, mat, varma kläder, en trygg miljö av snälla kärleksfulla vuxna.
Jag var 11 år när jag hörde ordet skilsmässa första gången.
Jag fattar fortfarande inte när jag hör att det finns vuxna som är taskiga mot barn. Det är så jäkla fel mot allt vad jag lärt mej.

*

En annan dag skriver jag ett inlägg på riktig svenska.